Då och nu
De säger att tiden läker alla sår, snarare motsatsen skulle jag våga påstå. Ikväll av någon anledning hittade jag nämligen tillbaka till mitt förflutna. Gamla vänner som man knappt längre känner var mitt sällskap. När jag insåg detta frös jag till i korsningen där min barndomsgata tar sin början. Jag kan svära att jag stod där i flera timmar, jag kan svära vid min ogrävda grav att min klocka ljög. Jag kände knappt igen mig, vilket skrämde mig.
Buskar och träd som var så höga, var nu så korta. Gatan som var så lång var nu kort. Hus hade bytt färg, nya träd växt fram. För blott fem år sen bodde jag på denna gata. Det började riva och slita i kropp och sinne när jag stod där. Jag vet inte varför men jag fick en impuls att titta upp, upp mot den stjärnklara himlen och jag fångades i stunden. Jag började tänka tillbaka hur det var förr, hur bekymmerslöst jag levde. Detta fick mig att jämnföra då med nu. Utan tvekan kan inte då mäta sig med nu, för då hade jag inte mött dig, dig som får mig att storma som ett hav.
Buskar och träd som var så höga, var nu så korta. Gatan som var så lång var nu kort. Hus hade bytt färg, nya träd växt fram. För blott fem år sen bodde jag på denna gata. Det började riva och slita i kropp och sinne när jag stod där. Jag vet inte varför men jag fick en impuls att titta upp, upp mot den stjärnklara himlen och jag fångades i stunden. Jag började tänka tillbaka hur det var förr, hur bekymmerslöst jag levde. Detta fick mig att jämnföra då med nu. Utan tvekan kan inte då mäta sig med nu, för då hade jag inte mött dig, dig som får mig att storma som ett hav.
Kommentarer
Trackback
